Så här är det.

När jag för en siså där 9 månader sedan blev dumpad utav den man jag levt med i 21 år, skrev jag emellan tårarna och panikattackerna här i bloggen om hur jag mådde och hur jag tänkte.
Jag frågade mina barn om det var okej för dom att jag hängde ut mig så till allmän beskådan. Jag ville ha deras godkännande eftersom det som stod handlade om dom oxå till en del. Jag frågade även Xet och all 3 tyckte att det skulle jag göra om det fick mig att må bättre. Det gjorde det oxå, att skriva av sig är ju inte direkt en okänd terapiform.

När sedan Xet läste vad jag skrivit ångrade han sig, vem vet det, kanske gjorde ont för honom att se hur ont han gjorde mig. Han blev förbannad helt enkelt. Då raderade jag inläggen jag skrivit utav respekt för honom. Detta ångrar jag idag. Jag ångrar att jag var så konflikträdd, ångrar att jag inte var min egen människa. Det hade varit roligt att kunna gå tillbaka idag och läsa om denna skitjobbiga tid i mitt liv.

Däremot så ångrar jag inte att jag skrivit om hur less jag är på att alla undrar om, jag inte träffat någon ny. Jag tycker det är väldigt märkligt att tvåsamhet verkar vara den enda lösningen för oss ensamstående. Jag ångrar inte att jag denna sommar haft jätteroligt, att jag lärt känna en massa härliga människor, att jag hittat tillbaka till glädjen, skrattet, lusten och lyckan utan att måste koppla ihop dessa känslor till en ny partner.

Att det sitter någon missunnsam typ där ute som likgör allt detta med att, "knulla runt" tycker jag är sorgligt.

9 månader har jag varit ensam nu, dom första 5 utav dom slickade jag mina sår, hittade tillbaka till mig själv och gick från botten upp till ytan. Dom sista 4 månadern har varit dom roligaste jag haft på många år och för det tänker jag inte be om ursäkt.

Jag letar inte efter en ny kärlek , jag njuter utav min nya kärlek till livet och det är jag väldigt glad för.